Suada Gruda

På gatan där vi bor byggs det något nytt, en av arbetarna här bor med sin familj i ett litet skjul precis bredvid. Vårt område är ett av de finare, med höghus och fina bilar på parkeringen, så skjulet utmärker sig verkligen. Bor många små barn som vi vinkar åt varje dag när vi ska iväg någonstans.

På seminariet idag frågar vår handledare om maten som våra kokerskor gör åt oss är bra: vill ni ha mer? mindre? Vi säger att det blir över ibland, och hon kommer med den egentligen självklara ideén att vi kan ge det till arbetarnas familjer som bor i skjulet på vår gata. Jag ville sjunka lite under marken. Fan vad pinsamt. att man inte tänkt på det? Alla som känner mig vet att jag är en wanna be moder theresa (okej jag är långt ifrån henne), men jag vill gärna hjälpa och skänka och förändra ...tydligen inte. Eller jo det är klart att man har gjort, men har nog tänkt för mycket på det i större sammanhang- jag ska rädda världen, istället för att göra det lilla man kan. Jag tycker nästan det är pinsamt att gå fram till någon som inte tigger, men som man vet är fattig, och bah här! Ta min kvarlämnade mat. Jag vill inte att den mannen eller kvinnan ska tro att jag ser ner på dem. Att de ska tänka att jag tror att jag är bättre än vad dem är och att de kan äta mina rester eller ta mina använda kläder. Men det är det inte. Det är inte skämmigt att ge till någon behövande. Om jag ser att en kompis behöver hjälp, behöver jag inte vänta på att hon ska be mig hjälpa henne. Jag gör det som en självklar sak. För att jag kan. Och vill. Så länge man använder ett respektfullt sätt och möter alla på samma nivå behöver det inte vara mer än så. Så efter föreläsningen packade jag och en rumskompis ner vår kvarlämnade mat och gick ner till familjen. Sa bara hej hå försökte göra oss förstådda och lämnade maten. Det kändes så skönt. Och barnen såg glada ut. Alla är skyldiga att hjälpa sina medmänniskor, på det lilla sättet man kan. Din kompis, din granne, en fattig en rik. Så länge du har möjligheten och förutsättningarna och någon annan inte har det ska man agera. Inte använda det typiska svenska tankesättet och vara reserverad, blyg och rädd för att den ena ska tänka si och den andra ska tänka så. Gör det ditt hjärta säger. På ett respektfullt sätt.

Dagens självklara gärning, blir en självklar rutin.

Annars har vi idag letat efter en pool att bada i, och kom till en jättefin men där fick man inte bada i bikini. Heltäckande ska det vara, typ baddräkt ialfl. Komiskt, här ska man inte bada i bikini, och i Sverige (och i Montenegro för övrigt) skulle man titta snett på de som vill bara i kläder (om man ens får bada i kläder?). Acceptans för varandras olikheter brister i många delar av världen. Nu när jag tänker på det och mitt förra inlägg om frihet, hur fan är man fri? Man är ju fri på en viss plats vid en visst tillfälle med ett visst mod.

Efter att vi blev nekade poolbesök...glad ändå vi är ju fortfarande i Indien liksom;)

kolla mitt hår! hahah.

För övrigt så är det säljaren till min nya kamera som tar kort här för att visa hur bra den funkar! (Min gamla gick sönder) (Mycket parenteser det här inlägget känner jag)

Lite av Indiens gata...den här var lugn, ska ta kort på vår gata-law collage road. Den borde heta death road. Helt sjuk trafik.