Suada Gruda

Min dator har stått och samlat damm i min älskade lägenhet i Pune. Tänk att den skulle komma och kännas som ens hem och man skulle sakna att komma "hem". Vi människor är allt roliga, allt som känns bekvämt, blir ett ställe man vill tillbakla till. Vare sig det gäller en stad, ett hus, en person, ett beteende eller känsla. aja..

Själv har jag då varit på vift i Mumbai. Ska inte berätta om allt som hänt, då en 10 dagars story kan bli minst 10 sidor. Pallar ni läsa det? Hade inte jag gjort ialafall. Så istället så blir det bildbomb med lite kommentarer under.

Vi landade på "tip top plaza". Äntilgen skulle vi få sova i sängar! Det blev mycket roomservice här kan jag lova.

Träffade på 3 underbara hundvalpar utanför hotellet!

Jag är asnöjd i min hotellsäng.

Inte lika glad när vi kom till mentalsjukhuset. Fastän de kanske tom. hade de bättre än våra sjuka i  Sverige som mest får se fyra vita väggar medans dem här fick vara ute på gården största delen av dagen. Men det var jobbigt att se att folk levde såhär och att vissa hade varit här mer än 20 år. Fick även se en elchock som utfördes på en kvinna. Där brast det.

På nedervåningen ser man några personer. Det var jobbigt att se, som att de satt i burar.

Fick betställa min egna glass. 2 skopor chokladglass och massa inehåll tog jag, kex, nötter..ja vettefan vad mer. Som blanades och sattes i en strut.

Nee..nu orkar jag inte ladda upp fler bilder. Det kommer senare, just nu går det för segt och jag är hungrig.

Eftersom jag inte varit inne på internet ett tag har jag heller inte grattat min mamma här på bloggen.

Grattis i efterskott älskade mamma, dina år reflekteras bara genom din visdom.

Förutom massa andra skillnader jag har märkt med sverige och Indien så är finns en skillnad jag gärna vill skriva ett helt inlägg om. Häng med nu.

Det handlar om promenad. En helt vanlig promenad. Sådana skogspromenader som vissa hatar och andra, älskar. Jag älskar promenader och kommer nu jämföra promenaderna i Sverige och i Indien, självklart baserade på mina egna upplevelser.

Promenad Sverige: Efter att funderat en lång stund på om du verkligen kommer orka ta dig ut. Jag menar det är ju ändå kallt. och när det inte är kallt då är det ju ändå en våldtäktsstad. Men när du väl har betstämt dig så är det på med promenadskorna och träningskläderna. Du kanske ibland försöker få med dig någon men det är ju väldigt skönt att gå själv. Orka vara översocial, på med mp3n och stick. Då är man ute, har gärna koll på tiden så man vet exakt hur länge man har varit duktig. Du tar alltid den sträckan du brukar gå, om du inte har planerat något annat. Då går du där, i skogen, snabb takt så länge du orkar. Du möter max 4 människor på vägen. Ofta går de också själva, ibland med sin hund. Ni har ingen ögonkontakt. Helst kollar nån av er upp i trädet. Sen kommer du hem, exakt den tiden du hade planerat.

Promenad Indien: Det finns inte tid att tänka i Indien. Antingen går du tidigt på morgonen, eller på eftermiddagen en viss tid då solen är nere så det inte är för varmt, men inte sent så att det blir mörkt. Du har oftast någon med dig, du bor ju ändå med 19 pers. och även om du inte gjorde, här ska vara social 24/7. När man går igenom skogen hinner man inte långt. I skogen, finns det  exakt 4 gummor som står och vattnar en planta. ( Indier är för övrigt inte kostnadseffektiva). Dom ropar "helllooooooooo" och vinkar dit en. Man vinkar tillbaka och går dit. Dom pratar indiska fastän man 100 grr säger "onlyy english" . De pratar med händerna och vill att man ska vattna blomman och ta kort på dom. Då gör man det. Skrattar med gummorna och tänker fan vilket härligt land. Man går vidare. Kommer till kalkbrottet, ojj vad vackert. Turister som vi är, har vi självklart med kameran  och fotar. Mitt i allt ser man en påfågel. Blir helt exalterad, stannar och fotar återigen. Sedan kommer det ett gäng snorungar, typ 15 st och skriker HELLOOOOOOOOO även dem. stannar och vill fråga om namn.  Man säger sitt namn, och tänker ojj vad söta, tills de blir otrevliga. Då går man vidare. Nu kommer man till slummen helt plötslig. Där står även en polis. Även han ropar och vill att man ska ta ett kort på honom.  Jaha, då tar man det jävla kortet, visar honom och hör han säga jättestolt "aahhhh very nice". Sedan går man genom slummen, blir utstirrad, och tänker att beiga thights kanske inte var så bra att gå i , fastän man hade en lång tunika på. Ser ut som bara ben tydligen. Och så äntligen är man hemma. Efter ca 2 timmar.

Vilken skogspromenad föredrar ni?

En av gummorna i skogen.

Så skulle jag vattna...

Kalkbrottet

Polisen som älskade kameran..

Lilla jag på en organisation.

Tjuuululuuu på er alla!!

Alltså, det är så svårt att förklara allt som händer här. Man ser något nytt, konstigt, fint, stört...HELA tiden. Idag på morgonen åkte vi iväg till en pool, på vägen ser jag kameler, en folksamling som vi först trodde var en demonstration innan vi såg att det var en begravning och folk bar den döde på en bår, tiggare i massor, en vespa där en man kör, en kvinna sitter där bak och håller i....meningen borde sluta med sig. Håller i sig. Men nej..hon håller i en bebis! Allt ifrån intressanta, till hjärtskärrande syner på en halvtimme, medan man själv sitter och håller ett hårt grepp i en riksha som tar sig förbi alla bilar, bussar, hundar och kameler . Sen kommer man till poolen och ska slappna av? Sjuk process. Indien är verkligen ett land där allt händer....på en gång!

Igår på bion hittade vi lösviktsgodis!

Pooleen

Vilken härlig morgon och dag. Våra nya indiska vänner, som har varit våra guider i en vecka nu, är fantastiska. Idag hade vi ett kulturuppträdande. Vi svenskar gick igenom årstiderna och vilka högtider som firas vid vilken årstid. Efter att vi i våra vanliga kläder sjöng lucia, och visade bilder på svenska flaggan hade indierna tagit dit ett band. De hade på sig sina traditionella kläder, dansade och spelade teater. Om vårat efter det kändes fånigt? NEEEJ dåå! Blev helt rörd av deras uppträdande, speciellt av bandet som spelade så fina låtar. Innan det var det en föreläsning om makten varje individ har. Makten Att förverkliga sina tankar och drömmar, och inte stanna vid att drömma. " Imagination is not result" sa han. Föreläsaren pratade också om att man inte behöver bekräftelse i allt för att veta att man är bra på något, utan att man ska " see, judge, and review yourself". Det innebär inte att man inte ska ta råd från andra, men det finns olika definistioner på "ojj det där var inte så bra". Det som är inte är bra i en persons ögon kanske är bra i någon annans ögon. Och att det är ens egen definition som i slutändan är den viktigaste. Okej nu kommer nån och tänka ja meen om man tänker att man är bra om man spottar på kungen betyder det att man ska fortsätta med det. Sådana tröga människor kan vända sig till nån annan blogg! Skojar bara, alla ni 20 unika läsare, tröga eller inte stanna kvar!:)

You judge yourself är dagens citat, men jag lägger till att man måste vara självmedveten för att kunna göra det annars blir det pannkaka och du blir förmodligen en dryg jävel.

Igår var jag på en skola för hörselskadade barn. Jättefin skola. Men det var lite förvirrande att de inte hade en "teckenspråksbok" alltså ett allmänt alfabete på teckenspråk som alla använder. Men de använder sig mer av läppläsing och inte så mycket av teckenspråk i sig. Jätteintressant iallafall!

Nu sticker jag iväg på bio! Indisk bio,spännande!

Barnen på skolan! och mitt huvud!

Jag berättar på största allvar om en av våra årstider (okt-dec) och bland annat historien om lucia för de Indiska studenterna

De indiska studenterna i sina bröllops-kläder!

 

ja, vad har jag haft för fuffens för mig idag dååå? Fuffens? asså vem fan kom på det ordet? haha fuffens, det går inte ens att dela på så att det blir logiskt, som tansborste- tand och borste. ja logiskt. fuffens? fuff och ens?

Imorse var jag riktigt duktig så jag och en av mina kollegor gick på en morgonpromenad uppe i ett berg här i närheten. Kul att gå när jag hela tiden hoppar och tror att jag hör ormar i gräset. Men det var riktigt skönt och vi hitta riktig fin promenadstig som ledde oss till den finaste utsikten. Lik kalkbrottet i örebro. Men inget slår känslan av örebros kalkbrott <3

Sedan var det en tripp till SOS barnbyar här i Pune. Det är ett litet område som är riktigt fint! Som en liten by, med mycket grönska. Där fanns totalt 20 hus med 10 barn i varje och en "mamma". Barnen som kommer dit är hemlösa, och den mamman de får är antingen en änka, som förlorat både man och barn eller en kvinna med svårigheter. Hon  får ta hand om 10 barn på alla sätt så som en mamma gör. Barnen måste vara under 8 år för att bli mottagna och killarna får endast stanna tills de är 14. Tjejerna får stanna tills de har integrerats i samhället och känner att de kan klara sig själva. på organisationen försöker de även hitta en man åt tjejerna när de fyllt 18 år. Detta genom att killar ansöker om att få träffa en tjej där, de får träffas och kolla upp om killen är en bra kille om han kan försörja tjejen Det var jättekul att vara där, vi gav barnen leksaker och spelade fotboll med dem. Återigen gav jag bort min kamera så att de kunde ta kort, vilket de verkligen älskar! Men det går inte att få bort tanken om vad dessa barn varit med om. Hur det är att sättas i ett hem med nya syskon och en ny mamma. Hur det är för killarna att vara där från 8 år eller yngre och sedan måste lämna sitt hem när de är 14. Men det viktiga är att tänka att de faktiskt får ett hem, att utan organisationen så hade det bott på gatan och varit med om saker man inte ens vill tänka på. Kanske hade de idag inte ens levt pga av svält eller andra missöden. Medan de nu istället får tak över huvuden, en utbildning och närhet.

Här kommer de springades!:)

jag med mina ali-baba byxor

jag sa till henne vi gör fula miner, men hon lura mig.

Gullungeen!

Fotbollsproffset!

Idag var jag omringad av glada änglar! Det var en organisation där HIV/AIDS smittade barn bodde och pluggade. De hade allt inom ett litet område, även ett eget litet sjukhus. De var som alla andra barn, glada nyfikna och jävliga!:) Alla egenskaper förutom missödet att de hade drabbats av HIV. Det var en fantastisk, icke-statlig organisation. Dessa barn var hemlösa, föräldrar som förmodligen dött av AIDS och med släktingar som antigen inte ville ha dem eller så hade de inga släktingar alls. Varför barnen inte gick på vanlig skola var nånting jag undrade, svaret var att de inte blev mottagna. Kunskapen om HIV och AIDS är fortfarande så låg, att människor är rädda för att bli smittade. Så de får istället isolera sig och göra allt inom ett begränsat område.  Hur ironiskt är inte det, i ett land där miljontals människor lider av sjukdomen kan man tro att kunskapen borde vara högre. Samtidigt är det är just kunskapsbristen som gör att så många har den. Vilken jävlig cirkel.

Ett av flickornas rum.

De fick låna min kamera så alla bilder som kommer har barnen tagit!

Sen hade jag en svenska lektion som dem var helt exalterade över!:)

Eller svenska och svenska, men anpassad svenska;)

Oj vilken dag! Mitt huvud brinner…av tankar ock känslor. Idag fick vi besöka en by typ 3 timmar från vårt boende.  Vi fick höra om byn och vem som styrde den.  Jag ska ta informationen och det som berättades till mig. Det här inlägget blir i form av en berättelse.

I en by i Indien bodde en man. Hans namn var Ana Hazari. När Ana hazari var tonåring betsäme han sig för att sticka från denna sunkiga by för här fanns ingenting. Det var smuts, och hårt arbete, det fanns inte vatten och knappt nån mat. Vafan gör jag här tänkte herr Hazari?

Herr Hazari slöt sig till armén istället, med hopp om en bättre framtid. Men en dag när denne unge man åkte i en bil med sina kollegor, under kriger Indien hade med bland annat Kina , sprängdes bilen och alla dog- förutom Ana Hazari.

Hazaris liv nådde en vändpunkt, det måste finnas en mening till varför just jag överlevde tänkte han? Gud(eller gudarna) har gett mig en gåva samt ett uppdrag. Ana Hazari  tolkade uppdraget som att han skulle tillbaka till sin by och göra en förändring för hans folk som bodde där.  Så han återvände, till torkan och hungern, till missbruktet som rådde i byn, och misshandeln som skedde i hemmen. Vart ska jag börja tänkte denna 19-åriga man. Han valde att börja med Byns tempel. Han använde alla sina pengar till att bygga upp det lilla templet. Han fick hjälp av alla kvinnor i byn medans männen var misstänksamma och motsägande.  Eftersom att Hazari såg att alkoholen (som för övrig producerades och såldes i staden)  var ett stort problem för de boende, ville han stoppa alkoholproduktionen och därmed konsumptionen. Det var väldigt svårt i början , men med städet av alla kvinnor i byn lyckades detta och förändringen hade börjat.Hazari bärjade så småningom röra sig runt om i byn, och sakta påbörja en förändring för varje problem.  Idag är byn självförsörjande, de har vatten i området,  och odlar mango  till att så olika sädesslag som de torkar och använder. Hazari har även startat en skola där som kallas för ”drop outs” då han har tagit in barn från andra byar och städer utanför byarna som blivit utslänga från skolan av olika anledningar.  Byn lever efter 4 principer vilka är: Alkoholförbud; ; träd får ej kapas ner; kor och andra djur får inte beta hursomhelst så det inte förstör marken och det som odlad; man får max ha mellan 2-3 barn per hushåll.

Hazari själv bor i byns tempel, han har valt en simpel livsstil och vill inte äga någonting. Han har även valt att inte bilda en familj då han menar på att om han har en egen familj så kommer han till slut att bara bry sig om sin familj och då inte kunna göra det han har gjort idag. Denne man , vars filosofi är inspirerad av Ghandi, har fått hundratals priser. Från Indien och även från Sverige. Hans högsta utbildningen är 7an i högstadiet men ändå rådgiver han människor från regeringen och man kan komma till byn i utbildningssyfte. Han var även orsaken till att lagen ” right of information” kom till i Indien så att människorna fick rätten att ifrågasätta sin regering.  Idag är han 72 år gammal. Vi fick äran att träffa honom. Hans ord till oss var….ingenting.  Hazari är på ”speaking strike” . Han ska inte prata i tre månader för att träna självkontroll.

Byn som nästan tinade bort, används idag som en modell för att bygga upp andra byar. Länge leve Ana Hazari.

jag och Amanda. Gruppen stannade på ett ställe för frukost.

"Drop out" barnens studentboende.

På en annan skola...jätteintresserade barn. Pratade med flickorna som ville veta om skolstrukturen i Sverige, favoritartisten osv.

Efteråt sprang det ut och bah "madame, here's a little gift from us". Blev riktigt rörd.

Ett jättegammalt träd, ingen vet hur gammalt, men iallafall över 500 år..

Lille lamm, lille lamm, liiilllee söötee lammmeen...vet du att vet du att..ähh.

En jättetrevlig man som ville visa att hans barn kunde hänga i träd? Ta koort pekar han! Jag tog kort snabbt som fan så han skulle släppa det gråtande barnet!

Mäktigt möte.

Hans priser! Finns mer på vänster sida.

(skrev det här igår men bilderna gick inte att ladda upp och kafeet hann stänga så lägger upp det nu).

Idag började praktiken!

Wiie! Det var ju därför jag kom hit, för att se hur Indierna löser problem på ett ko-sätt! haha. va? Har inte ens sett många kor här ändå drar jag ko-skämt. Måste skynda mig lite, internetkafeét stänger snart! Men det började med att vi besökte ett universitet där det förelästes om olika utsatta grupper i Indien. De berättades om de fattigaste folket som bodde i bergen och i byar. Och att vi än inte sett "riktiga" Indien. 70% av Indierna (fan vill hela tiden skriva indianerna) bor ju i byar, så egentligen är det där vi får se Indien på riktigt. Sedan fick vi besöka tre familjer, gå in i deras hem och se hur de levde. Vissa hade det bättre än andra. Kollektivet är verkligen prioriterat här. Vi kom till ett hem som betsod av 30 medlemmar. De arbetade nästan alla från hemmet och bidrog till familjens inkomst. I ett rum var det tvätt-buisness,  i ett annat catering. Ascoolt, i hemmet där det fanns 30 medlemmar var det farmorn i huset som var äldst (typ 80 något) den som hade sista ordet! Jag klappade på henne och tog kort tills hon till sist slog till mig. Man ska tydligen inte klappa på äldre?

Första gången vi kom till universitetet, innan man kom in genom klassrummet skulle vi få en prick i pannan, dom snurrade nånting, och så fick vi en näve med socker för "en söt upplevelse". I sverige hade vi bah: "tjeena? aa det är ni som är Indierna? hehe vilka "annorlunda" kläder. Ojj nuu slutar vi lektionen! ses imorgon! eller? när ska ni tillbaka?"

En av studenterna, vi fick besöka hans familj. Såhär såg det ut utanför hans hem.

Den här bilden kommer Samra att gilla!:) De hade en liten kattunge, och 3 ännu mindre kattungar!

Sitter som en kurd med prick i pannan.

Mamman i familj 1.

Deras kök.

"Head of the house" i hus nummer 2 som slog till mig;) hahaaför sööt.